Igår red jag ett kvällspass på Dacke i stora ridhuset. Vi hade hela för oss själva, o han kändes först jättespänd eftersom vi inte ridit där inne på ett tag. När han fått kikat omkring så tog jag tyglarna o han skrittade spänt fram, men efter ett tag lossnade de o vi travade igång.


HÄR fick jag nån form av Aha-upplevelse då jag höll om skänklarna på ett helt annat sätt än vanligt, nästan känslan av att jag "klämde" om lite extra, vilket gjorde att jag fick en helt annan inramning på han o lättare att reglera fram o förhållande hjälper.


När vi sen skulle galoppera så blir han jättespänd igen, de går knappt att galoppera för han tar bettet o verkligen rusar in i galoppen! Här tappar jag ganska så snart tålamod o tar ner till skritt o jobbar vidare.


De slutar med att jag bara drar i vänstertygeln istället för att jobba bort de o
snart avslutar jag passet där jag börjar, genom att jogga honom längs fyrkant o voltspår - så han slappnar av igen.


Snurrigt pass med både toppar o dalar helt enkelt. Idag ska jag prova rida på 3-delat bett o se om de finns nån skillnad!