Den 12 Januari i år anlände DD och Dacke tillsammans från Skåne till Östergötland, där de fick tillfälligt boende på Motala ryttarförening pga begränsat antal boxar i Mantorp. Med uppvärmt ridhus i vinterkylan så gjorde det ingenting och hästarna trivdes gott. Nu var målsättningen att lära känna Dacke och sakta bygga upp den häst som en gång varit ett par timmar ifrån slaktbilen.


Under den här tiden började jag hoppträna lite smått 1 gång i veckan för C-tränare, eftersom jag visste vilken kapacitet Dacke hade för hoppning. Första träningen bestod av sken-hoppa-sken-hoppa. Vilket fick tränaren själv att höja på ögonbrynen och undra lite vad de här skulle bli av. Men redan 2.a träningen visade vi stor skillnad men de var mycket kvar att jobba på.


Problemen var att när han rev ett hinder blev så förbannad att han flög iväg efter i en serie luftsprång. Jag tror de var 4.e träningen jag inte hade en chans att sitta kvar.

1 Mars flyttade vi hästarna igen till Mantorp och Sissi&Nina Liljas anläggning. Det var skönt att få hästarna till "rätt"ställe som var tänkt från början och att jag slapp pendla så långt mellan hem, hästarna och jobbet.


Det dröjde dock inte länge förrns lyckan var bortblåst. 12 Mars hände en otäck olycka ute i stallet. Ingen vet fortfarande riktigt vad som hänt men troligen en spark i ansiktet som åstadkom bruten käke, utslagna och trasiga tänder, hjärnskakning. Ambulans färd och operation direkt. Nog för att jag är en positiv och glad människa som fick komma hem samma kväll så blev här en djup svacka i hästsammanhang. Jag började fundera på om Dacke var värd att behålla.


Medan jag var borta fick hästarna stå, fick hjälp av att hålla motionen uppe men efter en vecka var jag uppe i sadeln igen, men förhoppningarna om att hoppa och gå upp 1 klass var inte på kartan längre. Mängder av dressyrarbete låg framför oss nu.