Det är temat för kvällens lektioner. Under kursen som innefattade lite av våra hjälper och att hästen ska gå fram för skänkeln fick mig att tänka på att det är för mycket "rattande" med handen och fokus på "tygeln".

"En osynlig hand är en bra hand" Enligt mig.

Därför ska mina elever ikväll få känna hur pass lite man egentligen behöver ta i handen för att hästen ska känna (jag står framför hästen och håller i tygeln medan eleven får hålla i andra tygeländen och låtsas vara bettet. Därefter ska jag dra i olika grader)

Sen tänkte jag gå igenom renodling av hjälperna som är ett vanligt begrepp jag använder men som kanske inte riktigt når ut ända fram. Som rubriken lyder: Vi ska kunna använda så små hjälper som möjligt men få ut så mycket mer av de. Svarar hästen inte för skänkeln är de vår plikt att ta igenom det EN GÅNG ordentligt - så att den blir koncentrerad och lyssnar till de små. Där är också ryttarens plikt att inte sitta och driva i varje steg eller hålla för hårt i handen eftersom hästen då också kommer o bli okänslig (i ryttarens ögon DUM)

Noggrannheten i ridvägarna bevisar ens verkliga inverkan. Det finns en anledning till att du hamnar där du hamnar. Blir volten inte rund så måste du se till dig själv att rida hästen fram på rätt hjälper för att det ska bli rätt.

Detta är något VÄRT att tänka på. För hur mycket sitter du och skänklar men tänker på vad du vill få ut av just DEN skänkelhjälpen?

"Skänkeln ska ge en signal när du behöver ge den, inte ge 100 signaler där du vill berätta för hästen om 1 sak..."