Seriestart: Om rädsla
Hur tänker man, hur bygger man upp sitt självförtroende igen och kan man övervinna sin rädsla genom att tvinga sig själv?
För att den här följetongen ska bli "bra" behöver jag såklart er hjälp!
Antingen väljer ni att kommentera som vanligt (obs alla kommentarer publiceras) eller skicka ett mejl (om du vill vara anononym o inte vill bli publicerad)
Första frågan lyder: Har du/haft någon rädsla inom häst/ridsport?
Har jag varit rädd någon gång? Ja, jag har varit livrädd, de gick så pass långt att jag ville sluta rida...
Jag började rida vid 7 års ålder på ridskola. Allt var frid o fröjd o vi skrittade o travade utan ledare o hade precis fått börja känna på hur de var att galoppera i lina. Minns inte riktigt hur de gick till den första gången jag ramla av, min häst blev skrämd o jag tappade balansen o flög med huvudet före i backen o fick tugga sand.
Jag tog mig upp igen o mamma fick leda. Men jag tyckte givetvis att de var otäckt. För att lätta upp stämningen bjöd man förstås på tårta om man ramlat av - så de gjorde vi. Men sen hände det igen, en av mina ryttarkamrater red om oss på insidan (Mycket dumt!) o den ponnyn jag satt på kastade sig in i väggen och jag ramlade förstås av. Här blev jag riktigt rädd, så mamma fick leda. Ridläraren då, hon lät dessa "olyckor" gå förbi, eftersom jag aldrig gjorde mig illa var det bara upp igen (vilket är bra) men de var aldrig något hon följde upp, frågade om jag ville rida nån särskild häst, ta de lite lugnare eller så. Bara opp igen o rida på. Denna tuffa press passade mig inte just då för jag var ju liten o känslig, men vågade förstås inte säga något.
Till slut gick min rädsla så långt att jag kunde ramla av till och med när mamma gick bredvid, jag var så paralyserad o skraj att minsta lilla hästen rörde sig ramlade jag av.
Av dessa + andra skäl slutade jag rida på den ridskolan. Då mamma frågade en sista gång: Ska vi åka o titta på en annan ridskola, vill du testa rida igen?
Fortsättning följer...
(Jag tänker inte skriva ut vilken ridskola detta var, men jag såg på deras hemsida att 3 av de hästar jag red på bl.a. den allra första finns kvar! De är med lite sorg i hjärtat att hästarna är födda 86 o 88 att de står kvar på ridskolan o är fortf. igång i verksamheten...)
sv: tack så jätte mkt ska nog ta att göra de :)
vad gör du då? :)
Vilket bra inlägg.
tycker riskole hästar ska pansioneras när dom närmar sig 18 år eller nåt... 25 år och vara kvar i verksamheten tycker inte ja e ok :/
Jag är rädd för hindren när dom blir högre. När jag tävlade som mest så var jag rädd när det var stora maxade oxrar. Jag var tvungen att tänka att ponnysar hoppade dom här hindren för att jag själv skulle våga rida på med storhäst:)
Min allra största rädsla inom hästar och ridsport har jag nog upplevt.
Var ute och red med min mamma på sensommarn 2010. Skrittade då det gick nerför, jag först på Palle, mamma några meter bakom på Nora.
Rätt som de var hörde jag hur mamma tjöt till, vänder om, ser hur mamma och Nora är i luften, upp och ner..
Mitt hjärta stannade och tankarna gick, "nu dör mamma". Nora var snabb upp, sprang iväg men vände (hon går inte ifrån palle)
mamma låg kvar på backen, inte ett ljud, inte en rörelse.. Kastade mig av palle och drog med mig honom. Skrek Mamma rätt ut flera ggr.. svor över Nora som sprang iväg.
Efter minst 4-5 min öppnar mamma ögonen. Ser på mig och frågar vad som hänt. Hon minns ingenting. För korta ner en lång historia. Hon minns inte vilket håll hem var, var hon var, vad som hänt, vad hon gjort tidigare på dagen.
Ringde moster som kom med bil och hämtade mamma. Jag gick hem med hästarna i förtvivlan om vad som skulle hända. Ambulans till sjukhus. Väl där så började mamma komma ihåg mer och mer från vad hon gjort tidigare på dagen. Men från fallet till sjukhuset är svart. Inga skador, endast en hjärnskakning. Att höra doktorn säga ; "Hade du inte haft hjälm hade du inte klarat det.."
Doktorn sa även att mamma under de 4-5 minutrarna var medvetslös, mitt framför mina ögon låg min mamma. Medvetslös!
Det slog mig hårt, jag kunde förlorat min mamma. Det bästa jag har! Den som alltid ställer upp och finns där.
Nora klarade sig undan bra, trots hårt fall på nacke och rygg, med sadel på. Hon fick ytliga skrapsår på båg och ena framknät och sträckte benet. Hon repade sig fort och har inga men efter olyckan.
Mamma vilade upp sig, var uppe på hästryggen så fort Nora repat sig. Hon var dock nere i stallet redan samma dag som hon kom hem från sjukhus för att klappa och prata med Nora.
Det enda hon inte riktigt vågar är att rida ut själv. Vilket jag förstår.
Jag brukar hänga med och gå runt om hon ska ut i skogen då Palle inte rids längre.
Blev väldigt lång kommentar. Har ändå kortat ner bra mycket..
OJ, så gamla och får gå på ridskola? ;s
Vår äldsta häst på ridskolan är tjugo (tror han blir 21 i år) men han är min ridlärares häst och han är hur pigg som helst, sen har vi en annan som är ett år yngre, och han är riktigt busig :p
Men de gamla hästarna kan väl knappast vara roliga att rida?
Eller?
Mardrömen är att något skulle hända med något av alla barn jag har på ridskolan. Har inte haft några skador på mina elever på mina 8 år som instruktör tills i våras.
Hade precis som vanligt lektion med en barngrupp med åtta elever och vi red i hagen. Inget konstigt med det för det gör vi ofta.
Helt plötsligt vänder en ponny och drar järnet mot stallet och de andra sju hänger på.
Några tjejer åker av i början, några sitter kvar på hästarna hela vägen till stallet och fyra åker av mitt bland alla stenar och hästarna springer över de!
Allt jag kan göra är att komma efter så fort jag kan och se fyra barn ligga på marken. Aldrig i hela mitt liv känt mig så hjälplös eller rädd som då!
Som tur va klarade sig barnen relativt oskadda. Två fick skrubbsår och blåmärken, en fick hjärnskakning (spräckte hjälmen) och ett djuptjack i hakan och den fjärde fick armen bruten på två ställen, andnöd och skador på revbenen.
Har fortfarande eden här gruppen och det är min absoluta favorit grupp. Härliga tjejer och vi har kommit varandra väldigt nära efter olyckan. Alla är återställda och rider igen. Tog nästan ett halvår innan vi jobbade tillbaka självförtroendet helt och hållet. Vi pratade mycket om vad som hände och gick igenom allas upplevelser och jag tror att det hjälpte mycket.
Tycker att det är lite synd om hästarna om de får gå lika "hårda" pass som när de var yngre! På min ridskola så finns det dock en B-ponny som är född -83. Han är halvpensionär just nu, så han går bara ridlekislektioner.
Själv var jag väldigt hopprädd fram tills i julas. På den sista lektionen innan jul så hade vi hopplektion. När jag skulle hoppa allra sista gången så tog jag hindret i galopp, vilket jag inte gjorde annars på hela passet. Jag hade ju ändå inget att förlora tyckte jag. Sen gjorde det ju inget heller att jag red ridskolans bästa hopphäst......
